16 oktober 2016

Det är bara jag som är så fucking dålig

av Marie-Chantal Long 

En dag får Vladi och hans mamma reda på att Vladis pappa försvunnit från det krigsdrabbade område han rapporterar ifrån. Vladis mamma blir helt förstörd, medan Vladi själv känner sig hemsk som knappt tänker på pappa. Visst, det är tungt och jobbigt att han är borta, men Vladi måste ta tag i andra saker. Han måste ta kontrollen över sitt liv, sin vikt, vad han äter och hur han tränar.

Den här boken behandlar en del saker som är ovanliga för ungdomsböcker. Dels är det den trovärdiga skildringen av hur det kan gå till när någon är kidnappad, kontakt med UD, mediebevakning med mera. Dels är det en tonårig kille med ätstörningar. Intressant och viktigt!

Som läsare kom jag huvudpersonen Vladi väldigt nära. Sidorna är nämligen indelade i två: en del där storyn fortlöper och en del där alla Vladis tankar får plats. Det tog ett tag innan jag hittade en bra läsrytm, och det kändes svårläst. Samtidigt gör det som skrivet att jag lära känna Vladi bättre. Det är ett intressant berättarknep, men även jobbigt då Vladis tankar många gånger är väldigt destruktiva. När pappan försvinner tar de hemska tankarna över. När andra tittar på honom tror han att det är för att han är fet, fel eller ful. Det enda som är fel är dock hans egen bild av sig själv, och det för honom in i en besatthet som är svår att ta sig ur.

Stundtals är detta tung läsning, och jag måste tyvärr skriva att den här boken kan trigga till liknande beteende. Just det är jag väldigt kluven till. Det finns så mycket mörkt i den här berättelsen. Visserligen kan det skapa igenkänning, men när jag utfärdar triggervarning blir jag skeptisk. Samtidigt är ju det här en väldigt ärlig bok som jag tror många kan relatera till. Att skriva såhär är modigt och viktigt.

Första meningen: Är du inte klar snart?
Antal sidor: 199
Förlag: Opal, tack för recex!
Utgivningsår: 2016

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar