(M)ornitologen

av Johanna Thydell

Helt plötsligt, efter 15 års tystnad, hör Moas mamma av sig och vill träffas. Varför skulle Moa vilja träffa den där kvinnan som bara lämnade henne och pappa? Moa har pappa, Susanne och Lucas, hennes nya familj, hon har en fin vän och annat att tänka på. Fast det kanske vore bra att få en förklaring... Moa bestämmer sig för att ta reda på sanningen genom att bli en mornitolog, en som spanar på sin morsa.

Johanna Thydell är tillbaka med ännu en ungdomsroman fylld av känslor och ett svårt familjeförhållande. Något jag gillar mycket med den här boken är att det mitt bland de vanliga orden kan smyga sig in formuleringar som är så känslofyllda och träffsäkra att jag blir helt paff och knappt kan fortsätta läsa. Vad hände nu? Från en vanlig iakttagelse slungas jag plötsligt rakt in i Moas innersta, för att sedan vara tillbaka i verkligheten i meningen efter. Så otroligt snyggt!

Det är ganska vanligt med försvunna pappor i ungdomsböcker. Mammorna är oftare de som stannar kvar. Därför gillar jag att det är mamman som är frånvarande (det är såklart inget jag gillar, men jag gillar att boken visar på att det kan vara tvärt om också). Jag tror det utmanar samhället, och sånt gillar jag.

Var det förresten inte otroligt märkligt att en vilt främmande människa hade rätt att kalla sig min mamma?
   Borde det inte vara som ett körkort man kunde bli av med när man misskött sig så extremt?     s. 16

Jag gillar att relationen mellan Moa och hennes mamma är komplicerad, att den inte blir perfekt som genom ett trollslag. Jag gillar fotnötterna och Moas bästa vän Otto och lillebrorsan Lucas. Thydell har ett bra driv i sin text och har lyckats fånga 17-åringen trovärdigt. Däremot tyckte jag boken slutade lite för snabbt. Vissa frågor funderar jag gärna vidare på själv, medan jag gärna fått fler svar på andra frågor. Överlag vill jag dock rekommendera boken.

Första meningen: En riktigt bra plan känns i luften.
Antal sidor: 222
Förlag: Alfabeta
Utgivningsår: 2016