*Sista delen på novellen!*

10 december Med bara 14 dagar kvar till julafton kommer här sista delen i min novell! Hoppas att ni tyckt om den! Till alla som get mig så positiva kommentarer vill jag säga ett STORT TACK!

De tårar jag aldrig fällde (del 5 av 5)
Jag var som förstenad. Jag stirrade på henne, för hon hade fångat min blick. Jag gick lite närmre, och hon öppnade munnen.
”Alva?”
Det var det enda hon sa, sedan svalde hon och vände blicken mot någon som stod bredvid henne. Det var först då jag såg att hon höll någon i handen. Det var en flicka i fyraårsålder, som såg ut precis som jag gjorde när jag var i hennes ålder. Till skillnad från näsan, som måste komma från mannen som höll hennes andra hand.
Framför mig stod min mamma. Min mamma med en ny man och ett nytt barn, och mamma var tjock.
Inte överviktig, utan gravid.
Hon gav mig en sista blick, sedan vände hon sig till barnet, lyfte upp det i famnen, pussade henne på pannan, och sedan sin man på munnen. Sedan var de försvunna.

Jag ville skrika. Jag ville ställa mig på stationen och skrika rätt ut, så att alla skulle tro att jag var en galning. Skrika rätt ut. Så att alla hörde. Jag ville skrika så att mamma skulle förstå hur svårt jag hade det. Hur ont det gjorde. Att jag inte orkade mer. Att det var psykiskt tungt att bära, att veta att man hade en mamma som inte brydde sig. Att kvinnan som fött mig till världen, burit mig inom sig i nio månader, inte brydde sig ett dugg längre.
Samtidigt rullade en godsvagn in på stationen med sina tunga, mörka, fullklottrade vagnar. Det rusade fram i hastig fart och en tanke sa mig att det skulle vara jättelätt att slänga sig framför tåget, och sedan skulle allt vara förbi. Det tjöt i huvudet på mig. Sedan sköt jag undan fulingtanken. Jag skulle fortsätta leva. Trots att allt var så jobbigt. Trots att mitt sista hopp nu nästa var ute. Vart skulle jag nu ta vägen? Vem skulle jag nu vända mig till?
Då ringde min mobil. Displayen visade pappas namn.
”Hejsan, Alva, hur är det i Paris?”
”Jag är inte i Paris, jag letade upp mamma. Hon står tio meter ifrån mig, men hon bryr sig inte.”
”Åh, älskling”, sa pappa. ”Jag kommer direkt.”
Det lät precis som om han förstod precis allting just då. Att han bara väntat i alla dessa år på att jag skulle smita iväg och göra det jag nu gjort.
Då började jag gråta. För första gången på massor av år grät jag. För första gången vågade jag visa mina känslor, och det var så skönt att gråta. Alla tårar jag samlat på mig genom åren vällde ut, de tårar jag aldrig fällt strömmade nu ut. Det var så skönt, och på något vis kändes det som om något av allt det hopplösa skulle ordna sig redan samma eftermiddag.

Sofie Nordquist, april 2010

Det var sista delen, hoppas att ni gillat novellen! Kommentera gärna vad ni tycker :)