*Novellföljetång*

6 december

Idag bjuder jag på första delen i en novell jag skrev för ett halvår sedan. Jag skrev den på en textlektion i skolan, och kanske är det just under press man skriver som bäst. I fem delar kan du läsa min novell, kommentera den gärna, både positivt och negativt! Formateringen är inte den bästa här på bloggen, men hoppas att du står ut med det i alla fall ;)
Trevlig läsning! :)

De tårar jag aldrig fällde (del 1 av 5)
Det hela hade varit ganska lätt, och det var nog just därför som jag gjorde det. Jag tog tag i saken och lurade till mig pengarna, beställde biljetten och stack från staden.
Jag sa till pappa att vi skulle till Paris med franskaklassen, och att jag behövde fyra tusen till resan. Han svarade att han skulle sätta in pengarna på mitt konto samma dag.
Prövningen jag utsatte honom för kanske var lite taskig, men samtidigt som jag sa det där med parisresan insåg jag att han knappt visste något om mig. Jag kunde inte ett ord franska, och hade valt att läsa vidare med engelska när mina klasskompisar valde spanska, franska eller tyska i sexan. Borde inte en pappa, som lever ensam med en enda unge, fokusera i alla fall lite på henne? Jag hade velat skrika åt honom, fråga honom om han visste vilken klass jag gick i, om jag hade några vänner, vad jag gjorde på fritiden. Sorgligt nog trodde jag inte att han visste något av det.
Regnet piskade på rutan på tåget som ilade fram genom skogarna. Det var som om molnen grät de tårar jag aldrig fällde. Jag såg ner i min bok igen, på alla svarta små bokstäver som bildade ord och meningar och en hel berättelse. Det var till böckernas värld jag flydde när verkligheten inte gick som jag ville, vilket hände ganska ofta. Böcker med ett händelseförlopp så långt ifrån mitt eget liv som möjligt var bra. Patetiska kärleksromaner, tjejer med så ironiska problem som att de har för lite pengar för att köpa sin fjärde superdyra märkesväska, ytliga problem som inte jag hade helt enkelt, vilket gjorde att jag kunde drömma mig bort från vardagen.

Tjugo minuter över tolv var jag framme på stationen i Jönköping. Jag frågade mig själv vad jag egentligen gjorde där. Trodde jag verkligen att det som stod på lappen som jag höll i handen skulle förändra mitt liv på något sätt? Skulle pappa helt plötsligt börja bry sig för att jag åkte till Jönköping en helg? Han trodde ju ändå att jag var i Paris.
Jag gick in på stationen och fram till informationsdisken där jag kände mig som en i mängden av alla turister som verkade vara likna vilsna som jag. Jag började fingra på några stadskartor som stod uppställda i en hylla vid en vägg, funderade på att ta med mig en sådan så att jag kunde hitta.
”Har du tappat bort dina föräldrar, kära vän?” frågade en silkeslen röst bakom mig, och jag vände mig om.
Ett ”ooh” var allt jag fick höra när kvinnan såg att den korta tjejen med ryggsäck inte var så liten som hon trott.
”Ja, det har jag faktiskt. Du kanske kan ropa ut i högtalarna att en ensam liten flicka på sexton år söker en pappa som bryr sig och en mamma som kanske bor någonstans i Jönköping, och lämnade sin dotter för tio år sedan? Det är vad jag saknar”, snäste jag, snappade åt mig en stadskarta och gick därifrån.

Missa inte nästa del i morgon!