*Näst sista delen i novellen!*

9 december, 15 dagar kvar till julafton!
Det är lite dåligt med bokrecensioner just nu... Det är ganska mycket annat att göra nu, men det kommer! Tills vidare får ni hålla till godo med näst sista delen i min novell!

De tårar jag aldrig fällde (del 4 av 5)
”Hej, jag söker Patricia Lagervall”, sa jag för tredje gången den dagen och började känna mig sliten inuti. Det var psykiskt jobbigt att söka efter en kvinna jag knappt mindes, som lämnade mig när jag var fem, sex år, och som min pappa vägrade att berätta om. Allt han gett mig var en adress, när jag frågade om hans tidigare fru och stora kärlek några månader tidigare. Han ville inte prata om henne, och jag anade att han fortfarande saknade henne. Att jag bodde så tätt inpå gjorde det säkert inte lättare; kanske påminde jag om henne alldeles för mycket för att han skulle kunna gå vidare. Från det jag kommer ihåg från tiden då mamma fortfarande var med oss sa alltid folk att vi var så lika. Det rödblonda håret, som jag färgat svart den senaste tiden, den korta kroppen, de grönblå ögonen.
”Hon är ledig idag”, sa kvinnan i kassan. ”Hon ska till Värnamo tro jag att det var. Med sin familj, är tillbaka på måndag. Ska jag lämna ett meddelande till henne?”
Hela min värld föll. Det var så det kändes i alla fall. Tjejen i kassan hade sagt med sin familj. Det betydde att jag inte ingick i den längre. Men det hade jag väl å andra sidan inte gjort de senaste tio åren heller. Det var som om mamma visste att jag var på jakt efter henne, och som om hon ville fly ifrån mig. Kanske betydde detta att jag borde sluta söka.
Jag stirrade på en punkt långt framför mig, och kassörskan tittade oroligt på mig. Hon sa något jag inte hörde, jag bara skakade på huvudet och gick ut från det lilla caféet.
Mina fötter hjälpte mig ännu i alla fall, och styrde mina steg mot stationen. Jag satte mig på en bänk med utsikt över en av sjöarna. Vättern antog jag att det var. Det verkade som om min kropp fortfarande ville föra mig framåt, medan hjärnan och mitt inre var i uppror. Ett uppror som stängde det ytliga, min kropp och världen, utanför.
Människor gick fram och tillbaka, förbi den bortkomna tjejen på bänken. De verkade mindre lyckliga än de på shoppinggatan. Fast å andra sidan, hur många är lyckliga när de är på en tågstation, egentligen? Trots att jag var så dyster fanns det ändå glada människor som pratade och skrattade. Kanske de just träffat någon de saknat, inte sett på länge. Solen sken fortfarande, och allt verkade reta mig. Varför?
Det började samlas folk vid rälsen, och jag reste mig för att se vart tåget som snart skulle ankomma och avgå var på väg. Jag hade fortfarande mycket pengar kvar, kanske skulle jag stiga ombord, följa med, till något ställe jag aldrig sett. Kanske starta om, på något sätt. Försöka klara sig själv och börja om på nytt där ingen kände mig eller mitt tidigare liv. Jag hade ingen mamma eller pappa som brydde sig. Det enda pappa brydde sig om att jag skulle ha pengar. Men vad ska man ha dem till när man saknar kärlek?
Jag gick genom folksamlingen, tittade på människorna, men såg dem knappt. Jag gick som i en dvala med ögongen fyllda av tårar som aldrig lämnade mina ögon. Fjärilarna sörjde med mig.
Perrongen var fylld av väskor och människor. En gammal man med käpp, en ung tjej som tog upp en fickspegel ur sin väska, ett medelålders par som steg ombord på tåget.
Då såg jag en kvinna, med likadant rödblont hår som jag. Hon var ganska kort, men ändå rakryggad och fin. Hon vände sig om, såg rätt in i mina ögon, ögon som hade samma färg som mina. Jag förstod att det var Patricia Lagervall, min mamma, som stod framför mig.

Spännande? Missa inte sista delen i morgon! *<:)