*Del 2 i novellföljetången!*

7 december Varsågod, här är andra delen i novellföljetången!

De tårar jag aldrig fällde (del 2 av 5)
På lappen i min hand fanns en adress till en lägenhet mitt i staden. Jag hade aldrig varit där, och jag visste inte ens om jag skulle hitta dit. Kanske var min resa helt ogenomtänkt och idiotisk, kanske skulle jag följa med tåget tillbaka till Mora igen. Nej, fortsätt nu Alva, sa en röst inom mig, och jag lydde den genom att gå ut från stationen till staden och verkligheten.
De tunga regnmolnen hade stannat kvar i skogarna vi passerat med tåget, och solen sken från en klarblå himmel, och någonstans hörde man fåglar som kvittrade som om hela livet var alldeles underbart och vackert. Jag satte mig på en bänk och vecklade ut kartan. Den var alldeles för stor, så där som kartor brukar var, så att när man väl slagit ut den är det omöjligt att få ihop kartan till den form den hade från början.
”Sjögatan” var det första ordet som stod på min lapp. Den var varm efter att ha legat i min bakficka sedan tidigt samma morgon, och sedan jag klev av tåget hade jag haft den i min hand. Den måste ligga nära sjön, tänkte jag och började leta upp en sjö på kartan. Där fanns tre stycken, Vättern, Munksjön och Rocksjön, så det var bara att börja leta efter rätt sjö, och sedan rätt gata. Efter någon minut hade jag hittat den, och då uppstod nästa problem; vart var jag nu?
En halvtimme senare stod jag framför ett gult trevåningshus på Sjögatan med hundra miljoner små fjärilar i magen. Pappas ord ekade i huvudet, ”Det var dit hon flyttade när hon lämnade Mora, vem vet vart den där livliga tjejen kan bo idag? På tio år borde hon ha hunnit till Milano, eller Australien som hon pratade om så många gånger.” Alltså skulle min resa kunna bli mycket längre än vad jag tänkt. Det var flera månader sedan pappa sagt det där till mig. Tänk om jag skulle behöva åka ända till Australien för att hitta min mamma!
Jag tog mod till mig, även om fjärilarna i min mage fördubblades för varje fråga som dök upp i mitt huvud, och frågorna var många. När fjärilarna hotade att ta över min kropp och min vilja att leta upp mamma bestämde jag mig för att våga. Dessutom tyckte jag inte att jag kunde stå och glo upp på tredje våningen längre.
Jag gick runt det gula huset för att hitta ingången, och när jag hade gjort det tog jag ett djupt andetag, öppnade dörren och gick in. Det var dunkelt i entrén, men jag hittade ingen strömbrytare, så jag gick mot trappan till andra våningen i ljuset från världen utanför.
Familjen Svensson och familjen Hansson bodde på våningen jag kom till. De var säkert lyckliga, vanliga Svenssonfamiljer. Utan splittringar och föräldrar som inte brydde sig. Men vem kunde veta?
På nästa trappavsats skulle det stå Patricia Lagervall på dörren till höger om min adress stämde. Mitt hjärta slog om möjligt ännu snabbare, och fjärilarna eskalerade till miljontals genom hela kroppen. Mina fötter gick sakta fram mot dörren, mina ögon kisade för att snabbare kunna se namnet på lappen på dörren. Säg att det står Patricia Lagervall, snälla!
När jag kom fram till dörren och såg att det verkligen stod vad jag ville, blev jag rädd, och ångrade att jag önskat att det stod Patricia. Som om jag med ren tankekraft hade frammanat bokstäverna. Vad skulle jag göra nu? Ringa på? Tänk om någon annan öppnade? Tänk om det var hon och jag inte kände igen henne!
Min hand fördes mot ringklockan. Det var som om min kropp jobbade, medan min hjärna var angripen av fjärilarna som flög omkring och förvillade mig.
Riiiiiing sa ringklockan, och jag tittade förvånat på mitt finger som åstadkommit ljudet. Tur att i alla fall min kropp fungerade.
Jag hörde en tv som stod på och barnskrik från klampande fötter som sprang mot dörren. Jag svalde och kände hur all värme fjärilarna gett mig genast försvann, medan de små flygarna frusit till en klump i min mage. Tänk om mamma hade nya ungar och ett nytt liv!
”Hejsan”, sa en dam i femtioårsålder och öppnade dörren försiktigt för att inte alla barnen runt hennes ben skulle smita ut.

Missa inte nästa del, redan i morgon!