Kambilis pappa tror att han ger sina barn en god uppfostran, men har egentligen helt förvridna föreställningar om gott och ont. I undangömda tankar och vrår funderar Kambili över pappans slag och metoder. Det är vad hon är uppvuxen med, men det kanske inte är rätt? Å andra sidan verkar alla utanför hemmet älska honom.
Min mest använda känsla medan jag läste den här boken var troligtvis frustration. Jag blev så arg på pappans uppfostran att jag ville kasta iväg boken. Ibland ville jag inte fortsätta läsa, men jag är glad att jag gjorde det. Alla de där känslorna Adichie rörde upp i mig genom sin hemska, viktiga, verklighetstrogna och välskrivna berättelse, tyder på att hon är en riktigt bra författare.
Jag funderade en del kring Kambili, som inte säger så mycket, trots att hon är bokens berättare. Hon är en tillbakadragen flicka, säger inte så mycket, vilket blir en kontrast när hon möter sina öppna kusiner. Den här introverta personligheten får sällan plats i samhället, så det kändes fint att läsa om den hos Kambili, även om det blir jobbigt för henne.
Boken behandlar förtryck på flera plan: mot människor, deras kroppar, religion, personlighet och så vidare. Många gånger kändes det hopplöst, frustrerande, jobbigt och hemskt, men bland sprickorna kan ljuset lysa igenom. Jag är lyckligt lottad, och kanske kan den här boken hjälpa mig att hjälpa andra. Den här boken är jobbig att läsa, men trots det väldigt läsvärd.
Första meningen: Allt började gå i bitar hemma hos oss när min bror Jaja inte gick till nattvarden och Papa kastade sin tunga mässbok tvärsöver rummet och slog sönder figurinerna i étagèren.
Antal sidor: 277
Förlag: Albert Bonniers förlag, 2010
Originaltitel: Purple Hibiscus, 2003
Översättare: Ragnar Strömberg
Nu var det ett tag sen jag läste den, men minns den som det var en bok jag gillade. Och har tänkt läsa mer av författaren, fast det inte blivit av än.
SvaraRadera