Rima vill helst bara gå, promenera, vandra iväg. Istället binder hennes mamma och bror fast henne för att ha kontroll över henne, så att hon inte ska vandra rakt in på minerat område. När kriget kommer närmre förs Rima till de otrevligaste delarna av landet, där "sådana som hon" förvaras. Hon finner trösten i böckerna och orden hon skriver, eller målar, men samtidigt försvinner de hon försöker hålla kvar, en efter en.
Genom sina böcker skildrar Samar Yazbek ett Syrien som regimen helst inte vill visa upp. På grund av det, och för sin kamp för pressfrihet och kvinnors och barns rättigheter, har hon flyttat till Frankrike.
I Hon som vandrar får vi höra Rima berätta, och hon känns inte helt stabil. Hon skriver själv om sina ostruktuerade ord, och kanske ger det trovärdighet åt berättelsen. Det är ju liksom ingen idyllisk skrivarstuga i fjällen hon skriver ifrån. Däremot fångade hon aldrig mig. Flera gånger kom jag på mig själv att tänka på annat medan jag läste, och jag hade sällan ro eller lust att gå tillbaka för att försöka hänga med. Ibland rycker det tag i mig, när kriget kommer alltför nära, men största anledning till att jag fortsatte läsa, var för att ha läst den. Tråkigt.
Det finns däremot intressanta aspekter i att läsa Rimas berättelse; om en sida av kriget och om "annorlunda" människor som samhället mest ser som besvär. Det är hemskt, tragiskt och upprörande, men ger även perspektiv på den trygghet vi har i ett land fritt från krig.
Första meningen: Jag vet inte om du har någon känsla för pappers struktur eller brukar göra som jag och låta fingrarna glida över ytan.
Antal sidor: 206
Förlag: Ordfront
Originaltitel: Al Maxha´a, 2016
Översättare: Marie Anell (från arabiska)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar