En viktig bok: Dumplin´

Idag är det dags att dra igång årets julkalenderbloggstafett! Hela schemat hittar du här.

Jag har tänkt skriva om storlekar på människor. De flesta huvudkaraktärer i (ungdoms)böcker är smala eller "mittemellan". Det är sällan jag stöter på en tjock person. Hen är i så fall en bikaraktär som inte är särskilt lycklig. Det är som att smal=lycklig och tjock= inte lycklig. Det tycker jag är konstigt.

Julie Murphy har skrivit om Dumplin´, som i boken med samma namn är en tjock huvudperson. Hon trivs med det. I alla fall tills hon börjar jobba med privatskole-Bo, då känner hon sig äcklad av sig själv. Särskilt med tanke på att Bo kanske vill röra vid henne. Dessutom finns det såklart mycket i omgivningen som uppmuntrar de här tankarna. Dumplin´ bestämmer sig därför för att visa staden att hon inte skäms över sig själv, trots att hon inte ser ut som de som ställer upp i den årliga skönhetstävlingen.

Jag har funderat lite på karaktärers kroppsstorlek och även några vanliga citat i romantiska böcker:

"han tog tag om mina höfter och lyfte mig elegant över buskaget"

"jag tog hans hand och han drog upp mig utan ansträngning."

Jag är så trött på alla superlätta flickvänner med superstarka pojkvänner. För det första: borde alla tjejer vara smala och lätta, medan killarna ska ägna sin lediga tid på gym ifall de skaffar flickvän? För det andra: Vad händer med och i alla de tjejer/killar som inte passar in i den nämnda mallen? För evigt singlar och olyckliga? För det tredje: Är det ens möjligt att göra som i citaten ovan? (jag spyr lite på beskrivningarna) Jag har testat. Jag är inte särskilt stark, men inte är det lätt att lyfta jämnåriga på det där sättet. Det går bra med 2-åringarna på jobbet, men 60, 70, 80 kilo? Nej.

Dumplin´ kommer som en frisk fläkt och räddar oss ur denna sneda beskrivning. Hon är tjock och hon trivs med det. Hon vill bevisa att en inte blir lycklig bara en är smal och har en kropp som passar i minsta tröjstorleken. För visst måste lycka ligga i något annat? Samhället ger oss ofta budskap som många gånger blir destruktiva, kanske särskilt för ungdomar. Kroppsideal, prestationsförväntningar både i skolan, på jobb och fritid. Efter all denna stress får en inte ens äta en tröstchoklad. Tänk om en blir tjock!

Visserligen lägger denna bok mycket fokus på Dumplin´s kroppsstorlek, men det är ändå skönt att hon inte är någon slags "perfekt tjockis". Även Dumplin´ drabbas av samhällets skönhetsideal och hjärnspöken säger åt henne att hon kanske borde ändra på sig. Hon lyssnar till det där, men hon vågar trotsa. En riktig förebild. En viktig förebild.

Därför är detta en viktig bok: den visar på mångfald inom kroppsstorlekar. Den visar att smal ≠ lycklig och tjock ≠ olycklig. Den vill uppmuntra läsaren att gilla sin kropp, oavsett hur den ser ut.

Min recension av boken hittar du här.

I morgon tar Sagan om sagorna över stafettpinnen.