Harry Potter och det fördömda barnet

av J.K Rowling, John Tiffany och Jack Thorne

Å, jag vet inte hur jag ska kunna recensera den här boken. Jag älskade, kände mig kluven, velar och vet inte hur jag ska få ihop allt det här. Men jag gör ett försök. Vi börjar med lite handling.

Det har gått 19 år sedan Harry Potter lämnade Hogwarts. Nu ska en av hans söner, Albus, börja skolan. Att vara son till Harry Potter är sällan lätt, och förväntningarna på Albus är skyhöga. På Hogwarts möter Albus Scorpius, som är son till Draco Malfoy. Han är inte heller särskilt lätt att ha som pappa. Albus och Scorpius finner varandra och hamnar i magiska äventyr för att skipa rätt, eller kanske för att hämnas.

Hogwarts, välkända trollformler, karaktärer och all magi. Trots att J.K Rowling inte är ensam författare längre, finns det mest av känslan kvar. Det var däremot intressant att efter sju böcker inte längre stå på Harry Potter sida, för det vill jag inte riktigt säga att jag gör. Visst kommer Harry alltid vara Harry, men eftersom vi läser det mesta ur Albus perspektiv, får vi se en annan sida av Harry: Harry som pappa, vilket inte är en lätt roll.

ALBUS
Vad vill du att jag ska göra då? Göra mig populär med hjälp av magi? Trolla mig in i ett nytt elevhem? Transfigurera mig själv till en bättre elev? Uttala bara en besvärjelse, pappa, och förvandla mig till det du vill att jag ska vara. Det kommer att fungera bättre för oss båda. Jag måste gå nu. Måste ta ett tåg. Måste leta reda på en vän.     s. 38-39

Jag måste skriva att boken förmedlar många känslor och drog in mig i storyn. Jag hade svårt att sluta läsa. Efter avslutad läsning kunde jag dock se med mer kritiska ögon. Det var inte så svårt att komma in i att läsa pjäsmanus, men den här formen gör boken ytlig. Läsaren tappar många av huvudpersonens tankar och känslor. Det blir lite stelt. Den här skrivformen gör även att jag funderade mycket på hur det ser ut på scen, och det är intressant. Jag vill verkligen se hur de lyckas!

Från det att jag hörde om boken till strax innan jag läste den var jag skeptisk. Jag antog att det var en "glida vidare på succén-bok", särskilt eftersom den är skriven som ett pjäsmanus. Varför inte låta slutet i Harry Potter och dödsrelikerna vara det slutgiltiga slutet? Däremot tror jag många över hela världen velat ha mer på något sätt. Det är svårt att få nog av Harry Potter-världen, kanske är det trolldomen som lockar oss in dit.

Och det finns något i den här boken som lockade in mig i världen, som fick mig att fastna, sträckläsa och verkligen gå in i storyn. Det finns något som fick mig att tänka att jag gillade boken jättemycket och att jag efter avslutad läsning fick sådan HP-abstinens att jag knappt visste vad jag skulle göra. Jag ville ha mer! Därför vill jag rekommendera Harry Potter-fans att läsa den här. Men ha inte för höga förväntningar. Tänk dig att det är fan fiction. Då blir den mycket bättre. 

Första meningen: En livlig och myllrande station, fullpackad med folk som försöker resa åt olika håll.
Antal sidor: 376 
Förlag: rabén & sjögren
Utgivningsår: 2016
Originaltitel: Harry Potter and the Cursed Child, 2016
Översättare: Lena Fries-Gedin och Jessika Gedin