Dagar utan hunger av Delphine de ViganHade inte nittonåriga Laure blivit inlagd på sjukhus då hon tvingades till det, hade hon förmodligen inte överlevt. Hon har anorexi och är knappt mer än skinn och ben. Hur kunde det gå så långt?
Följ med på Laures tre månader långa vistelse på sjukhuset, se henne söka efter livsglädjen och möta andra med samma eller helt andra problem.
Detta är Delphine de Vigans självbiografiska debut, som
kom ut i Frankrike 2001. På svenska har hon tidigare fått No och jag och Underjordiska timmar utgivna.Detta är en stark skildring som inte lämnar mig oberörd.
Västvärlden är så fixerad vid kroppsutseendet, och för många slår det verkligen
fel. Denna bok visar på detta, och hur svårt det kan vara att acceptera sig själv, att helt plötsligt gå upp så mycket i vikt. Men också hur svårt det kan vara att hjälpa
anorektiker, att många blundar för att vännen blir allt smalare och tänker allt
mer på mat och motion. Har man problem i släkten och familjen blir det bara
ännu värre.
Vacker, hemsk, viktig, intressant, men jag hade gärna
vetat mer om hur det gick så långt.Första meningen: Det var något utanför henne själv som hon inte kunde sätta namn på.
Antal sidor: 185
Förlag: [sekwa], tack för recex!
Utgivningsår: 2012
Originaltitel: Jours sans faim, Frankrike 2001
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar