Olle kan många svåra ord. Han gillar att pyssla, bygga och baka. Bolle är en lillebror som ofta vill göra det Olle gör, men som lika ofta förstör det Olle gjort. Varför kan inte Bolle bara göra något annat? I familjen finns även en mamma som försöker få pojkarna att leka och hålla sams, och som ibland måste djupandas för att inte säga eller göra något dumt.
De senaste åren har vi börjat få se en sannare bild av småbarnsfamiljernas hem och vardag. Jag tänker till exempel på Veckan före barnbidraget och När mammas tankar ändrade färg. De perfekta föräldrarna (mammorna) ersätts av en verkligare bild av sådana: nämligen livspusslare som inte alltid orkar med sina älskade barn. Bra och intressant.
Lannebo och Ekmans bok är just en sådan bok. Även om inte mamman verkar ha fullt upp med annat, så ser vi henne kämpa vid flera tillfällen. Hon djupandas, hon går ut på balkongen trots att det är kallt och blaskigt där. Hon försöker med alla möjliga knep för att få bröderna att leka fint och gör inte alltid det som kanske anses som "rätt".
Den största fördelen med den här boken är att den visar många känslor. Den talar på olika plan till både barn (orättvisa, längtan efter att få vara för sig själv/vara med, relation till yngre eller äldre syskon osv) och vuxna (livspussel, bråkande barn, otåliga, självcentrerade barn sov). När detta finns med i samma bok, på samma uppslag, öppnar det upp för samtal mellan läsande förälder och lyssnande/tittande barn. Jag hoppas det kan ska en bättre förståelse för både barn och vuxna, kanske något att återvända till mitt i stundens hetta. "Kommer du ihåg hur Olle/Bolle/mamman kände när det där hände? Så känner jag nu".
Lannebo och Ekman har gjort ett snyggt samarbete, och mer lär det bli, då detta planeras bli en serie.
Första meningen: Det här är Olle.
Antal sidor: 32
Förlag: Rabén & Sjögren, 2017 (tack för recex)
vill du läsa mer sanna relaiastiska barnböcker, så gå tillbaka till 1970-talet...
SvaraRadera