Bruno 3000 - klubben

av Åsa Anderberg Strollo och Julia Thorell

I den första boken om Bruno, Tvillingarna, möter vi en kille på cirka 3000 dagar som gärna bygger med lego tillsammans med tvillingarna som bor i samma hus. Nu har de flyttat till New York och Bruno måste hitta nya vänner. Han leker en del med Yango och Lukas i skolan, men när han inte lyckas komma med i PRO-klubben hänger han mer med Ville som gillar Minecraft, och på judon försöker han lära sig att springa på väggarna precis som Aline.

Brunos dagboksliknande anteckningar och illustrationer tar vid där första boken slutade. Det handlar mycket om vardagliga saker, till exempel kompisar, datorspel, kreativitet, leta värda saker, säkerhet, osäkerhet och fantasi.

Jag gillar de där exemplen på blandningen av fantasi och verklighet som kan vara naturlig för en 8-åring:

Mamma hämtade efter träningen idag och på väg hem övade jag så mycket på att springa upp på väggen och vända att jag blev en fluga.
   - Vad gör du? sa mamma.
   - Bzzzzt, sa jag.
   - Akta så du inte ramlar, sa hon.
   Och precis då halkade jag så att jag nästan ramlade.
   - Bzzzt! Bzzzt! sa jag.
   Det betyder "nej" "nej" på flugspråket. Man får inte säga "akta" när jag försöker lära mig något nytt. Då slår jag mig alltid.
   Mamma kan inte flugspråket. Men hon träffade en granne som hon skulle stå och prata och prata med och då kunde jag öva vidare. Det var bra. Jag kan ganska bra mot en tegelvägg med vinterskorna på nu.
   - Vad snäll du var som lät oss prata klart, sa mamma när vi gick vidare.
   Jag hade precis blivit människa igen, och sa:
   - Nu måste jag bara öva på barfota också.                                                s.64

Liksom den första boken är Klubben rolig, träffsäker och väl målgruppsanpassad. Jag gillar Brunos språk som inte alltid är korrekt, men trovärdigt. Jag gillar att det finns plats för många illustrationer, och att de ibland är en del av berättelsen eller till och med i texten. Det blir roligare att läsa.

I min recension av första boken skrev jag om bristen på tjejkompisar. Det kvarstår, tyvärr, Aline som jag nyss nämnde håller sig mest utanför storyn. Hoppas på bättring till nästa bok!

Överlag tycker jag dock att boken håller samma bra och träffsäkra nivå som första boken. Sätt den här i händerna på era 7-8-åringar, eller läs den högt tillsammans med dem!

Första meningen: Jag heter Bruno och är åtta år.
Antal sidor: 91
Förlag: Alfabeta, 2017