Minirecensioner

Det här med att lägga ifrån mig böcker utan att ha läst ut dem är inte min grej. Jag tänker att de borde få en andra chans, att de kan bli bättre. Två argument som styrker detta beteende är min läsning av Jellicoe Road och Den hemliga historien, som jag tyckte var jättesega i början. Jag fortsatte dock att läsa och upptäckte två mycket bra böcker!

Men alla böcker tillfredsställer inte mina önskningar. Därmed försöker göra detta motto till mitt: "Det finns allt för många bra böcker att läsa för att ägna tid åt de jag upptäcker är mindre bra". Så, därför följer här tre så kallade twitterrecension på max 140 tecken. Böckerna förtjänar ju lite uppmärksamhet i alla fall...

100 av 313 sidor lästa i Viveca Stens I de lugnaste vatten:

Otroligt många miljöbeskrivningar tröttar ut mig
i skärgårdskriminalaren där alla verkar dö innan
bokens slut. Var är djupet och spänningen?

198 sidor in i Sofi Oksanens Stalins kossor, säger jag såhär:

Samhällskritisk roman om ätstörningar och osäkerhet
i om ursprunget godkänns i en osäker värld. Vissa
delar intressant, flera delar seg.

Med drygt 150 sidor lästa i Ett land två folk av Sören Wibeck:

Svårsmält, superdetaljerad (ibland vinklad) skildring
av Israel-Palestina-konflikten rör ihop allt i huvudet
på mig. Intressant men tung.

Så, nu ska jag ägna mig åt BRA böcker istället.