En helt vanlig dag, sista terminen i trean, får Kim reda på att hennes bästa vän Moa är död. Kims värld rasar samman. Hur kunde det hända? Tänk om Moa tog livet av sig? Vad ska hon göra nu? Hon försöker gömma känslorna liksom alla andra verkar göra, men inom henne är det kaos.
Jag ville gilla boken. Kanske med tanke på det snygga omslaget (fast hur många 19-åringar har en så bred säng?). Egentligen var jag inte så sugen på att läsa en sorglig bok, men gjorde det ändå. Jag lever, tror jag är en arg sorgbok. Det är som att Kim har en självisk sorg. Hon går in i sig själv, blir bitter, arg och struntar i de andra som sörjer Moa. Kanske hade hon kunnat finna tröst med dem, men istället är det som att hon låser in sig i sorgen, lever för att få en förklaring och glömmer allt annat. Kim vågar visa läsaren sina "fula" känslor. Det är bra. Bra att det finns böcker som visar på olika sorters sorg, för jag tror att det finns lika många sätt som det finns sörjande.
Att Moa dör under Kims sista termin i gymnasiet gör det svårare. Studentfesterna avlöser varandra, Kim förväntas vara glad, pepp på livet och planera sin framtid, eller i alla fall hösten. Istället blir hon nästan besatt av att ta reda på om Moa tog livet av sig, eller om det var en olycka. För hur ska hon orka gör annat mitt i sorgen och alla frågor? Den hjälp hon erbjuds verkar hon mest ta som ett hån, hon lägger sig hellre i sängen och glömmer. Mitt i allt elände finns det dock fina människor som försöker närma sig Kim, om hon nu vågar släppa in dem.
Det här är en stark debut, boken känns genomarbetad. Den byggs upp efter antalet dagar sedan Moa dog. Kapitlen heter till exempel "dag femtiotvå". I början blev jag irriterad på att det kändes som att författaren var bunden vid att skriva bara ett kort stycke varje dag. Det kunde leda till att en händelse avbröts mitt i, för att sedan fortsätta två dagar efter. Det gjorde det hackigt. Efter ett tag tycker jag dock att berättarsättet är ett nytt grepp som gör det spännande.
Som jag skrev skulle jag vilja gilla boken, men något hindrar mig. Jag vet inte riktigt vad. Även om jag läste många kapitel åt gången tog den aldrig riktigt tag i mig. Denna recension skrev jag en vecka efter att jag läst ut boken, men innehållet känns redan suddigt. En nja-bok, med andra ord.
Första meningen: Det är tisdag när det händer.
Antal sidor: 238
Förlag: Rabén&Sjögren, tack för recex!
Utgivningsår: 2016
Definitivt ingen bok för mig märker jag, även om jag gillar omslaget skarpt.
SvaraRadera