Mint och hennes storebror ska rita, men Mint kan inte komma på vad. När hon väl gör det blir det bara fel. Katten stör, det blir hål i pappret och storebror är mycket bättre på att rita. Han är visserligen tre år äldre. Men ändå!
Mint är bestämd, envis och ganska otålig. Hon visar på ett stort känsloregister, och det är en av sakerna som lyfter boken. Jag tror de flesta barnen kan relatera till hennes tankar och känslor, att allt bara går fel ibland och att alla andra verkar kunna bättre. Det sköna är att både Thydell och Adbåge inte väjer undan för de starka känslorna, utan visar dem fullt ut. Det är befriande.
Och så har vi storebrorsan. Han sitter lugnt och ritar som en biroll genom nästan hela boken, men får en skön storasyskonroll i slutet, vilket slätar ut allt jobbigt och gör honom till en riktigt fin karaktär. Jag måste även nämna katten Klas, ett roligt inslag i bilderna.
Som läsare och tittare kan jag känna med Mint, men även se det ur ett vuxet perspektiv så att det nästan blir roligt. Det är så mycket som går fel för henne, och det blir hela hennes värld. Som skrivet tror jag även barn kan känna igen sig i det här, och det lyfter boken högt på topplistan. Väl värd sin augustprisnominering.
Första meningen: Mint vet inte vad hon ska rita.
Antal sidor: 28
Förlag: Alfabeta, 2017
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar