Recensionsexemplar från förlaget.
Det är vår i Bullerbyn! Barnen i gårdarna har det roligt i kojor, bland fina blommor, vid och i bäcken, på väg till skolan och när de gör sysslor på gårdarna. Lisa har till exempel en lammunge som heter Pontus som hon får mata med nappflaska. Barnen får se efter lilla Kerstin och ibland tävlar de om vem som vågar mest...
Det är lätt att älska Lindgrens mysiga berättelser med kärlek till barnen och deras hittepå. Det förstärks av Wiklands klassiska illustrationer och liksom när jag var barn hade jag gärna varit ett av Bullerbybarnen. Där finns så mycket frihet och fantasi som sprider sig genom lekar och vardagssysslor. Nyfikenheten föds på ett helt annat sätt när skärmar och annan teknik är frånvarande och det finns något befriande i det. Boken bjuder på härliga, färgglada bilder från naturen, djuren och viss interiör. Vänskapen mellan grannbarnen lyser stark och det finns något eftersträvansvärt i den enkla gemenskapen och det de tar sig för.
Vår i Bullerbyn publicerades för första gången för över 50 år sedan. Vissa delar känns föråldrade, till exempel när det främst är tjejerna som tar hand om lilla Kerstin och att killarna (och Britta) tävlar om vem som vågar mest. Trots detta tycker jag dock att boken håller och jag läser den gärna med en ny generation barn.
Första meningen: Jag heter Lisa, och byn där jag bor heter Bullerbyn.
Antal sidor: 40
Förlag: Rabén & Sjögren, 2019 (1965)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar