Konsten att ha sjukt låga förväntningar - Åsa Asptjärn

Emanuel Kent är en vanlig 16-åring. Han funderar på det där hur man ska leva. Leva för att inte bli besviken, men ändå komma någon vart. Han tänker att om man har sjukt låga förväntningar på allt, så blir det förmodligen bättre. Han kämpar hårt för att bli accepterad i klassen, och får sin chans när hans bästis Tore blir sjuk. För allvarligt talat drar den där Tore ner Emanuel, och i ett sådant läge kommer man ingen vart.

När jag la upp denna bok på instagram fick jag till en ganska bra sammanfattning: "Rolig, sorglig och sprängfylld av verklighet. Hamnar på listan över ungdomsböcker att rekommendera". Jag behöver egentligen inte skriva mer. Men gör det ändå.

Emanuel berättar om sitt liv på ett roande sätt. Jag skrattade till och med högt några gånger, och det är sällsynt när jag läser! Samtidigt är det där roliga väldigt tragiskt och igenkänningsfaktorn känns hög, vilket gör den mindre rolig. Till exempel på sida 34-35:

Anton kollar upp från sin mobil och jag rycker till och vänder mig framåt igen. Det blir sådär, jag tror att jag är osynlig bara för att jag har blivit ignorerad så länge. Tror att blicken kan söka sig ostört över de andra utan att de märker något.

Språket har ett väldigt bra driv och Emanuel är en skön och genomtänkt karaktär. Han skulle kunna bli väldigt roligt, om hans liv och framför allt tankesätt vore mindre tragiskt. Eller rättare sagt: om han fick hjälp med att gilla sig själv lite mer.

En annan sak jag gillar med boken är att karaktärerna inte är stereotypa eller onda vs goda. Det känns trovärdigt och intressant, och jag ser fram emot uppföljaren, Manifest för hopplösa.

Första meningen: Det här är nedskrivet ifall jag av en händelse skulle dö i en freaky rulltrappsolycka eller av annan anledning bara försvinna från jordens yta.
Antal sidor: 215
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2014