Johanna kan inte sluta titta på Noras instagram. Hon kan inte sluta söka på hennes namn eller namn på personer hon umgås med. Så har det varit ända sedan hon fick reda på att hennes pojkvän Emil skulle träffa Nora, sitt ex. Nu bubblar svartsjukan över den snygga, älskvärda tjejen som säkert var en mycket bättre flickvän till Emil än vad Johanna kan bli. Trots att hon ser att svartsjukan gör henne sjuk och omgivningen uppgiven kan hon inte sluta. Det enda som får henne att tänka på annat är endometriosen som aldrig verkar vilja ge upp.
Nora eller Brinn Oslo brinn har synts på många instagramkonton och bloggar sedan den gavs ut i slutet av förra året. Jag hade inte tänkt läsa den eftersom jag inte är intresserad av att läsa om svartsjuka. Det var det där med endometrios, och att den inte är så lång, som slutligen fick mig att lyssna på den, uppläst av författaren själv.
Min första tanke om att jag inte skulle uppskatta att läsa om svartsjuka var ingen obefogad tanke. Johanna blir ganska osympatisk ju mer hon låter svartsjukan fräta i henne och i förhållandet till Emil. Hon vågar inte tro sin pojkvän eller personer i sin närhet. Jag blir irriterad på henne och hennes själviska beteende. Kan hon inte bara ta ett ordentligt snack med Emil? Romanen vill förmodligen provocera fram de här känslorna och det finns säkert många som kan känna igen sig. Men inte jag. Det blir bara jobbigt.
Det var alltså endometriosen (och hajpen och två tågresor på vardera tre timmar) som fick mig att lyssna på boken. Jag har aldrig läst om det i en bok tidigare och jag lärde mig lite grann, framför allt frustrationen över att ingen verkar veta vad de ska göra för att bota eller lindra smärtan (förmodligen på grund av att det är en kvinnosjukdom). Sjukdomen hade däremot kunnat få ta större plats, det hade förmodligen gjort romanen bättre i mitt tycke. Samtidigt behandlas en annan sjukdom i vårt samhälle, nämligen instagram och vårt beroende av det och vår ständiga, ogrundade tanke att alla perfekta bilder visar kontoägarnas perfekta vardag. Jag känner stressen i Johanna sprida sig som en obehaglig svart dimma och kan känna igen mig i det. Jag kommer förmodligen inte rekommendera vidare boken, men det Frid skriver om endometrios och instagram är intressant och läsvärt.
Antal sidor: 187 sidor eller cirka 5 timmar
Förlag: Ellerströms förlag, 2018
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar