När Lale Sokolov kom till Auschwitz-Birkenau 1942 fick han jobb som tatuerare. Det räddade honom från tungt kroppsarbete men samtidigt fick han snabbt en inblick i vad som hände i gaskamrarna och de människor som inte fick en tatuering när de kom till lägret. En dag ska han tatuera Gita, en kvinna han blev blixtförälskad i. Han gjorde allt han kunde för att få träffa henne och gav henne löften inför befrielsen från lägret. Det fanns inga om, de skulle överleva lägret.
Jag hade inte läst så mycket om den här boken innan jag började lyssna på den. Därför blev jag förvånad när jag i slutet hörde att det är en sann berättelse. Det förvirrade mina tankar. Det känns inte som att boken går på djupet, snarare att mycket händer så som Lale önskar. Han får ett förhållandevis bra arbete; det sparar på hans kropp, han får eget boende och kan smyga runt för att hjälpa andra fångar med mat och medicin. Innan jag visste att det var en sann historia tyckte jag ibland det gick lite för lätt för Lale som kan vara ganska naiv. Visst, det är en otroligt hemsk och avskyvärd historia, men samtidigt är det nog den mest hoppfulla berättelse jag läst om andra världskriget.
Till skillnad från andra böcker om förintelsen ligger fokus på relationerna och främst den mellan Lale och Gita. Det är en alldeles särskild kärlekshistoria i en avskyvärd miljö. Relationen hjälper dem dock att hålla fast vid hoppet när allt runtomkring verkar rasa och otroligt nog bli värre. Det är intressant och viktigt att få ännu ett vittnesmål från en överlevare. Det är dessutom spännande att läsa om en fånge som fick förtroende och en annorlunda uppgift, att läsa om tatuerarens balansgång mellan sympati och avsky mot arbetsgivaren. Även om jag hade högre förväntningar så lyfter det boken och gör den ändå rätt läsvärd.
Antal sidor: 270
Förlag: Bokförlaget NoNa, 2018
Originaltitel: The Tattooist of Auschwitz, 2018
Översättare: Tomas Håkansson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar