18-åriga Maja ställs inför rätta för mord vid en skolskjutning på Djursholms gymnasium. Vi möter en historia full av klasskillnader, makt(missbruk), pengar, rasism och manipulativa människor. Ur Majas perspektiv kommer vi nära en ung människas liv, tankar och svajande känslor kring livet och vad det gör med oss.
Jag brukar säga att jag sällan läser deckare (eller liknande), men efter att ha läst (och gillat) tre deckare på fyra månader får jag väl snart utvärdera svaret på "vad brukar du läsa?". Störst av allt plockade jag upp efter att ha hört författaren i Pocketpodden och när boken blev Netflix-serie. Det är intressant att få följa Maja mycket nära och att både rättegången och bakgrundshistorierna får ta stort plats. Rättegångsscenerna kan visserligen vara sega och ibland svåra att hänga med i. När de bryts av med Majas version av hur saker och ting ledde fram till skjutningen skapar det dock ett spännande driv i läsningen.
I bakgrundshistorierna lär vi känna ett antal ungdomar som ägnar mycket tid åt festande, droger och sex. Vi möter även historier om rasism och framför allt klasskillnader. Maja lär känna Sebastian vars pappa är rikast i Sverige och Samir som har olika versioner av vad hans föräldrar arbetar med. Vi möter överklassnobbar som tror att de äger världen och hur de agerar i mötet med andra elever på skolan där olika klasser möts. Det här är mycket intressant att läsa om samtidigt som det skapar frustration. Ur Majas perspektiv lär vi känna många vilsna unga människor som söker kickar som kortvarigt underlättar livet. Kring lyxvillorna möter vi mycket trasighet och oförståelse. Det är en sorglig berättelse samtidigt som den kan skapa empati.
Något som störde läsningen var alla "citationstecken" som används "alldeles för ofta" och vid "fel tillfälle". Dessutom har författaren en förkärlek för att skriva-en-hel-mening-med-bindestreck-mellan-orden. Hur kunde allt det gå igenom korrekturläsningen? Slutet känns som att författaren tröttnade på att skriva, så hon vävde snabbt ihop något och satte punkt. Men för att vara en rättegångsthriller fångade boken mig rätt snabbt. Vissa bitar är den långdragen och jag är inte överväldigad. Jag tvekar på om jag ska se serien men eftersom jag hört mycket bra om den får jag nog ändå ge den en chans (det var ju därför jag läste boken). Jag tycker boken är läsvärd och att den gav mig några stunder med spännande och medryckande läsning.
Första meningen: Vid den vänstra bänkraden ligger Dennis, som vanligt iklädd reklam-T-shirt, stormarknadsjeans och oknutna gymnastikskor
Antal sidor: 364
Förlag: Wahlström & Widstrand, 2016
Jag läste den också för att jag är nyfiken på serien, eller ja, lyssnade, och då gick ju sådana störiga saker som överanvändning av citationstecken helt förbi - skönt ju! Och så konstigt grej? Tyckte också den var spännande och tyckte om hur just klasskillnader togs upp, men blev nog inte helt frälst trots att jag tycker den är skickligt skriven på många sätt.
SvaraRaderaBra val att lyssna! ;)
Radera